Tänker att jag borde skaffa mig en minimalistisk inredning.
En sådan som kräver minsta möjliga städinsatser. Men det lyckas inte. Av någon
obekant anledning samlar jag på mig saker. Möbler, stora och små föremål, och sådant
som är rent skräp. Mitt hem består av en hoper vanföreställningar. Inredningsdetaljer som på riktigt tror att de
funnit sin plats, men egentligen borde ha stannat där de kom ifrån eller
åtminstone inte nått ända fram till min dörr.
Dessa tingestar tycks dessutom föröka sig, av sig självt.
Jag städar och kastar ut och innan jag hinner säga Kebnekaise är där nya
pryttlar på de gamlas plats. Jag lägger, av och till, prydligt in dem i skåp
och i ett överbelamrat förråd. Jag pular ned småsakerna i lådor men utan att
jag begriper hur det gått till så är det fullt igen. Överallt.
Då kan städmanin flyga i mig som en skänk från ovan och jag
rensar, känner mig nöjd. En stund. Någon vecka senare, när jag tittar in där
jag sanerat ligger det nya attiraljer där. Uti, upp på eller bara i vägen. Det
är gem, tomma tejprullar, trötta pennor, oläsliga anteckningar, mynt, oanvändbara
tavelkrokar, vinöppnare och urväxta kläder. Där finns skridskor från 1923, ett
par som aldrig beträtt en is från 2003, en gammal störtkruka, ett par
sönderälskade cowboyboots, ännu ett par jag inte för mitt liv begriper hur jag
kom i utan kofot en gång i tiden, ett stolsben utan stol, en fläkt utan motor
och inte minst, kulörta kulor! Julgranskulor. I en mängd nog för att klä julgranen
vid Rockefeller Center.
Under flera år hade jag tema till jul. I färg. Ett år var
det lila och silver som gällde, ett annat gick gran såväl som familj i svart
och silver (silver tycks ha varit en favorit i reprisering). Jag var så
begeistrad över denna (min) årliga tradition att jag inte begrep att endast jag
uppskattade dessa försök till att få julen estetisk, såväl som genuint
familjemysig. Såsom det är på film men aldrig i verkliga livet.
Katter, män och ungar ger förresten fullständigt katten
(ha!) i vilken färg granens dekorationer går, bara de sitter där de skall. Det
såg förvisso kattjäv…älsklingarna och de
små söta barnen till att de icke gjorde. Gran, kulor, katter och humör åkte
därmed rakt ned i parketten. Ni skall inte tro att jag är stolt över det faktum
att jag lät barnen hjälpa till att klä granen. För att senare, när de sov,
generat rodnandes smyga runt och placera om det som inte passade in i min (vansinniga)
föreställning om vad som var comme il faut eller inte. Trots skammen lät jag
mig inte stoppas.
Småningom såg jag ett mönster. Jag sänkte nivån på mina
ansträngningar till ett minimum, grät elefantstora tårar över hur förfärande olycklig
jag var. Skiljde mig och såg mig i spegeln. Upptäckte med ett *Eureka* allt
jag projicerat på dessa stackars julgranskulor och matchande
glittergirlander.
Så nu ligger de där, i en låda av papp. Min vackra samling röda,
silvriga, svart glittrande, silversilvriga, lila, purpur, malva, vita och glittersilvriga
kulor. Varje år tar jag dock fram kartongen och väljer ut de vackraste, lägger
dem i en skål eller hänger en i en gardin.
Nej, en inredning med minimalistisk inriktning får vänta.
Till den dagen jag inte längre orkar städa, plocka och rensa ut.
