Julgranskulor

Tänker att jag borde skaffa mig en minimalistisk inredning. En sådan som kräver minsta möjliga städinsatser. Men det lyckas inte. Av någon obekant anledning samlar jag på mig saker. Möbler, stora och små föremål, och sådant som är rent skräp. Mitt hem består av en hoper vanföreställningar.  Inredningsdetaljer som på riktigt tror att de funnit sin plats, men egentligen borde ha stannat där de kom ifrån eller åtminstone inte nått ända fram till min dörr.

Dessa tingestar tycks dessutom föröka sig, av sig självt. Jag städar och kastar ut och innan jag hinner säga Kebnekaise är där nya pryttlar på de gamlas plats. Jag lägger, av och till, prydligt in dem i skåp och i ett överbelamrat förråd. Jag pular ned småsakerna i lådor men utan att jag begriper hur det gått till så är det fullt igen. Överallt.

Då kan städmanin flyga i mig som en skänk från ovan och jag rensar, känner mig nöjd. En stund. Någon vecka senare, när jag tittar in där jag sanerat ligger det nya attiraljer där. Uti, upp på eller bara i vägen. Det är gem, tomma tejprullar, trötta pennor, oläsliga anteckningar, mynt, oanvändbara tavelkrokar, vinöppnare och urväxta kläder. Där finns skridskor från 1923, ett par som aldrig beträtt en is från 2003, en gammal störtkruka, ett par sönderälskade cowboyboots, ännu ett par jag inte för mitt liv begriper hur jag kom i utan kofot en gång i tiden, ett stolsben utan stol, en fläkt utan motor och inte minst, kulörta kulor!  Julgranskulor. I en mängd nog för att klä julgranen vid Rockefeller Center.

Under flera år hade jag tema till jul. I färg. Ett år var det lila och silver som gällde, ett annat gick gran såväl som familj i svart och silver (silver tycks ha varit en favorit i reprisering). Jag var så begeistrad över denna (min) årliga tradition att jag inte begrep att endast jag uppskattade dessa försök till att få julen estetisk, såväl som genuint familjemysig. Såsom det är på film men aldrig i verkliga livet.

Katter, män och ungar ger förresten fullständigt katten (ha!) i vilken färg granens dekorationer går, bara de sitter där de skall. Det såg förvisso kattjäv…älsklingarna  och de små söta barnen till att de icke gjorde. Gran, kulor, katter och humör åkte därmed rakt ned i parketten. Ni skall inte tro att jag är stolt över det faktum att jag lät barnen hjälpa till att klä granen. För att senare, när de sov, generat rodnandes smyga runt och placera om det som inte passade in i min (vansinniga) föreställning om vad som var comme il faut eller inte. Trots skammen lät jag mig inte stoppas.

Småningom såg jag ett mönster. Jag sänkte nivån på mina ansträngningar till ett minimum, grät elefantstora tårar över hur förfärande olycklig jag var. Skiljde mig och såg mig i spegeln. Upptäckte med ett *Eureka* allt jag projicerat på dessa stackars julgranskulor och matchande glittergirlander. 

Så nu ligger de där, i en låda av papp. Min vackra samling röda, silvriga, svart glittrande, silversilvriga, lila, purpur, malva, vita och glittersilvriga kulor. Varje år tar jag dock fram kartongen och väljer ut de vackraste, lägger dem i en skål eller hänger en i en gardin.

Nej, en inredning med minimalistisk inriktning får vänta. Till den dagen jag inte längre orkar städa, plocka och rensa ut.