För någon vecka sedan råkade jag hamna rätt in i en TVdokumentär. Huvudpersonen var en brittisk forskare som under flera årtionden studerat stress hos människor relaterat till en grupp babianer i Afrika (eller var det tvärtom). I babianflocken slogs det, ofta. Aldrig lugn och ro. Bråkstakar och tyranner var gruppens alfahannar. De betedde sig som riktiga skitstövlar (jo, han använde just detta ord, forskaren). Programmet växlade mellan att visa filmade inslag från det lilla babiansamhället till det större bestående av oss mindre behårade apor.
Efter mångåriga studier har det visat sig vad stress egentligen gör med oss (tillika med babianer). Den slaggar igen våra kärl, ger upphov till hjärt- och kärlsjukdomar, bidrar till övervikt med ytterligare sjukdomar som följd. Vi tappar koncentration, förlorar minneskapacitet då stressen pågår och viktiga hjärnceller förstörs.
Samma sak med babianerna. I grupper där enbart ett fåtal individer styr, där mår resten av gruppen dåligt. De utvecklar klassiska stressymptom. Stressen bidrar efter ett tag till ohälsa och sjukdom. Graden av stresshormoner individen uppvisar hänger ihop med vilken plats i flocken, arbetsgruppen eller samhället man har. Långt ned i rangordning = ökad stress med bevisat höga nivåer av cortisol, högt upp i rang= låga nivåer av detsamma.
Det vill säga att om individen (dvs du och jag) fick vara med och besluta, ta ansvar och ha ökat inflytande över arbetsliv samt få betalt för mödan så skulle vi må mycket bättre. Upplevd och verklig ohälsa (kan vara samma sak) skulle minska avsevärt. M.a.o. skulle samhällets resurser för sjukskrivningar (ffa för de med långtids-) och förtidspensioneringar med all säkerhet minska.
Tro mig! Och det är ju inte jag som kommit fram till det först. Men ni ser ju själva hur rimligt det verkar. Input kontra output, belöning och prestation. En av dokumentärens forskare påtalade att om man förändrade villkoren för samhällsmedborgare och arbetstagare skulle även produktiviteten öka. Det låter så lätt och så självklart.
Mer bevis kom efter 20 års studier av babianflocken. Det började med en "katastrof". Människor på camping hade lämnat rester av mat, däribland kött, efter sig. Resterna åts utav hungriga babianer. Köttet visade sig vara smittat med TBC. Många av djuren dog.
När forskaren och teamet närmare undersökte vilka som dött av smittan visade det sig att de flesta var alfahannar. De var de minst sociala, mest aggressiva, minst fysiska (förutom när de bets och slogs) hannarna som lagt näsan i vädret. De som utövat diktatoriskt styre över "the good guys" och över honorna.
En tid efter dödsfallen utkristalliserade sig en ny livsstil i flocken. De överlevande hannar var schyssta grabbar, de som nu socialiserade sig än mer med honorna och lät alla vara med och bestämma. Ytterligare tjugo år har gått sedan dess och denna grupp består numera av harmoniska, friska och socialt samspelande medlemmar.
Hänger ni med? Ytterligare inslag i programmet var en intervju med forskare från folkhälsoinstitutet där man talade om fattigdom. I Sverige. Denna typ av fattigdom är självskattad. Att vara fattig i Sverige är inte samma sak som att vara det i Bolivia eller annorstädes. Men fattigdomen är lik väl upplevd som just sådan (i praktik såväl som teori)
Avslutningsvis är det bevisat att stress, ohälsa och "relativ fattigdom" helt klart står i relation även till medellivslängden.
När nu vårat avlånga rike officiellt och inofficiellt styrs av han och hon babianer (här ingår inte enbart medlemmar från arten Friedreich Reinfeldtus utan även ur gruppen Mounus Sahlinmus skall tilläggas). Så kanske man kan trösta sig med att när det gäller babianer så tycks de värsta busarna vara de som i smittotider stryker med först och mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar