Inte är det alltid lätt att arbeta med människor. Som sjuksköterska (ja, nu tjatar jag om jobbet igen, men jag vägrar börja skriva utlämnande om mitt för andra trista privaliv, ikeabesök, klädinköp blaha blaha) får man ofta stå i skottlinjen för anhörigas ilska över en vård dom anser (ibland med all rätt) inte fungerar optimalt. Ofta står denna ilska för något annat; rädsla över att släppa en maka/make till "livet" efter detta (för dom som tror på det)
Dåligt samvete över att de inte tillbringar all tid dom anser att dom borde med make/maka/mor/far på ålderns höst. Dåligt samvete över att dom inte längre klarar att låta den gamla och sjuka bo kvar i sitt hem. Man måste påminna sig dagligen, i vården av äldre, om dessa perspektiv. För att orka stå emot ilskan, sorgen, frustrationen.
Ofta, ofta önskar anhöriga att vi: Sjuksköterskor (läkarna är ju inte på plats på sjukhemmen) GÖR något. För att nämna ett väldigt vanligt scenario så kan jag t.ex. ha en patient som inte längre vill vara med i jordelivet (och kanske inte något annat liv heller för den delen) visa detta på flera sätt. Genom att sluta eller nästan sluta äta och dricka och även genom att uttryckligen tala om att dom önskar få somna in.
Många anhöriga har svårt att acceptera detta. Helt begripligt ibland, ibland inte. Många gånger vill dom då ha åtgärder insatta; En PEG-sond i magen (för att på så vis få sig flytande föda då dom ej klarar att äta oralt längre) eller att vi sätter dropp (infusioner direkt i blodbanan för att upprätthålla vätske- och elektrolytbalansen i kroppen).
Inte konstigt alls egentligen. Många människor har lite eller ingen alls kunskap om medicin och anatomi. Upplever ofta att jag då genom att sätta mig ned en stund med närmast anhörig klarar att förklara vad som bäst kan göras för den sjuke så att denne inte behöver lida sista tiden dom har kvar. Det är många gånger inte alls till gagn för en mycket sjuk person att få vare sig dropp eller mat direkt via magen. Det kan ofta förlänga lidandet. Viktigt är att betona att den sjuke inte skall behöva ha ont eller uppleva oro och ångest. Sådan behandling är primär.
Det händer att den anhörige förstår vad jag vill ha fram. Att dom kanske ser att det egentligen handlar om deras egen ångest över att släppa taget. Men inte alltid. Vid sådana tillfällen, om läkaren ger sitt tillstånd, får vi fortsätta behandling tills den sjuke dör i alla fall. Vi som då arbetar runt den sjuke, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal, lider. Vi ser att den sjukes kropp och psyke inte orkar mer. Vi önskar att fler anhöriga fick adekvat information om döendets process och vad som kan göras för att lindra lidandet, inte förlänga det.
Vi önskar ibland också att vi fick en eller annan eloge för det arbetet vi lägger ned på att vårda och ombesörja den sjukes alla behov. Vi, dom flesta av oss i alla fall, önskar inget annat än väl. Vi är inte överbemannade, vi gör så gott vi förmår. Men vi har endast ett par händer och ett par fötter per person. Det räcker dessvärre inte alltid.
Vi får beröm och eloger (ja tom. chokladaskar och tårtor) ibland. Det måste tilläggas, många anhöriga är nöjda med vården. En del är det inte, det är ofta dom man minns efter arbetsdagen. Jag har hört uttrycket "vanvård" nämnas mer än en gång. Då det egentligen handlar om helt andra saker. Vanvård är ett farligt uttryck och bör användas med försiktighet.
Den anhörige som senast sade det till mig var oinsatt (av bristande insiktsförmåga) i hur den sjuke anhörige egentligen vårdas och vad som kan och inte kan utföras.
Denna anhöriga som sedan fyrtio år varit gift med "min" patient, menade att vi borde GÖRA något. Slussa patienten mellan sjukhem och sjukhus för att sätta i magsonder (patienten själv vill definitivt INTE ha en sådan och har sagt att han skall rycka ut den om vi låter sätta in en) . Samma anhöriga önskar även vätskedropp för att maken dricker så dåligt. Detta rycker han också ut då han uttryckligen önskat att få somna in. Vår (läkarens först och främst, därefter sjuksköterskans) underlåtenhet att inte tillgodose önskemålen från den anhöriga ses som vanvård.
Här får man väga sina ord på guldvåg. Förklara, lyssna och förklara igen. Hustrun var någorlunda nöjd efter vårat samtal. Men hon menade att om hon hade haft maken hemma så skulle hon haft en läkare i hemmet dagligen.
Kan förstå hur hon tänker. Men hur tänker man då undrar jag i samma stund. Vilken läkare? Var hittar man en sådan, utan en massa pengar till privatläkare, om ens då. Dessutom glömdes all annan personal totalt bort. Alla vi som dagligen vårdar maken, tvättar honom, lägger om ev. sår, ger mediciner, matar, lyfter, duschar osv. Det blir en dyr nota om man som enskild privatperson skall betala för privat sjukvård i hemmet.
En kalkylering många anhöriga inte tar med i beräkning då dom klagar på vården och dess utövare. Kanske har Herr Reinfeldt med hustru ett förslag här. Tror dom skulle gilla detta, fram för fler anhöriga som själva betalar ALL vård i hemmen.
Dessvärre skulle antalet såpass likvida medborgare bli försvinnande få. Vi andra får så länge vården inte lagts ut helt på privata aktörer nöja oss med den allmänna, relativt billiga vård, som tillhandahålls av kommuner och landsting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar