Nu tar jag pinnen ur ändan.

Nu har det närmat sig kokpunkten. Gränsen för vad som oemotsagt får göras gällande för sanning. Det handlar om vården av våra gamla och sjuka. Under flera veckor denna höst har det kastats iväg abnorma komockor med tidningsrubriker, samtal i TV-soffor och uttalanden av kreti, pleti, journalister, kommunalpolitiker och en och annan MAS (= medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunen) samt en hel del upprörda anhöriga.
Sanningshalten har varierat. Förstås och tragiskt nog. Men nyanseringen i debatten har i stort sett lyst med sin frånvaro.

Om man som jag arbetar inom äldreomsorgen så vet man en hel del som inte alls framkommer via medias kanaler. Kanske är det tanken. Att vi som kan, vet och utför ett gott arbete inte skall komma till tals, då vi inga skandalrubriker kan skapa. Man kan undra. Det har inte varit någon hejd på vad som fått skrivas och hur det hela har vinklats. Granskning är en bra sak. Om det görs på ett sätt som syftar till att förhindra vanvård, fusk och annat otyg. Men inte i syfte att "sätta dit" enkom för att vården är privat.

Vi är många som vet hur illa skött flertalet äldreboenden var på den tiden då kommunen drev dem alla. Ingen och ingenting granskades. Skattebetalarnas pengar gick åt i flygande fläng utan kontroll eller någon som helst insyn.
Jag är inte ute efter att diskutera huruvida vård skall drivas av privata bolag eller inte. Det är en helt annan debatt och hör hemma i mitt privatliv.
Däremot vill jag en gång för alla ta pinnen ur ändalykten (där den suttit och skavt ett bra tag nu) eller det beska bladet ur munnen för att försvara den del av vården jag ser och har sett under mina år som sjuksköterska.

Vi som nu arbetar i äldrevård och i synnerhet den privata falangen har de senaste veckorna upplevt ett obehag utan like. Vi har fått se osanningar och rena rama dårskapen florera fritt i media. Det som haft någon sanningshalt i sig har även det vinklats för att göra det etter värre. Här måste sägas först och främst att en del av de ställen, sjukhem och demensboenden, som granskats och råkat ut för spöstraff redan på kommunens tid hade gigantiska problem. När så sedan ett privat bolag, som i likhet med alla företag önskar vara vinstdrivande, skall ta över ett skepp som redan sjunkit till hälften så uppstår givetvis dilemman.

Kommunens uppgift är att bevaka och kontrollera de vårdbolag som vunnit anbuden och tagit över driften på entreprenad. När granskningar utförs upptäcks fel. Det torde inte komma som en överraskning. Brister finns, det står helt klart. Men jag vill personligen gå i god för att på de två privata företag och sjukhem jag arbetat för har inga inträffat såsom det skrivits spaltmetrar om i tidningarna.
Om det hänt att någon fått ligga eller sitta för länge i blöt blöja, för att ge ett exempel, så beror det på slarvig personal inte (vanligen) på besparingar eller för klen bemanning.

Att våra äldre skulle svälta ihjäl på boendena är en myt. Det vill jag banne mig lova. Här har ingen medicinskt kunnig fått göra sin röst hörd. Det har däremot Aftonbladets Lena Mellin. Hon ansåg att privata vårdgivare som varit "utsatt för" drevet aldrig mer borde få bedriva äldrevård. Vad vet hon som jag inte vet?
Vi har, där jag är omvårdnadsansvarig, många avmagrade äldre människor. De flesta av dem är multisjuka, oftast i hjärtat, kärlen och hjärnan. Om man är gammal, trött, sjuk och har tappat sin lust att leva så vill man inte längre äta några större eller ens normala mängder mat.

Inte heller har man någon större aptit när kroppens funktioner av ålderdom och obotbar sjukdom inte längre fungerar eller klarar att ta emot den näring den får.
Vi har många äldre som inget hellre önskar än att få ta adjö av livet. En del för att dom anser sig ha levt färdigt, andra för att deras sjukdomar och tillstånd hindrar dem från att ha ett gott liv. Dessa tillstånd i sinnet kan vi som personal inget göra åt. Vi kan bara lindra och göra bra av det som finns kvar hos den gamle.

Det som ofta händer vid dessa tillfällen är att anhöriga inte alls vill detsamma som den gamle. Det kan vara svårt som hustru, barn, make, syster eller bror att acceptera den närståendes önskan om att få dö. Det kan väcka många ouppklarade känslor eller bara svårigheter att släppa taget. Som vårdpersonal får jag ofta bemöta detta. Där och då anser jag att information om vad som sker i kroppen mot livets slut är A och O. Samt visad förståelse för den anhöriges situation. Ofta kan man hitta en nivå där man når varandra i detta så att den gamles väl och ve blir det primära. Inte de anhörigas i första hand.

När medicinsk okunskap får härja fritt uppstår en mängd missförstånd med ibland katastrofala följder. Det har vi sett förr i media och kommer att få se mer av, var så säkra. Så länge medias största och första intresse ligger i att skapa katastrofrubriker kommer vi andra inte att höras.

Nu var det sagt, en gång för alla. Jag skall nu återgå till att utföra ett gott arbete, varje dag och varje vecka.

L