Fick ett tips i veckan. Av "min" skrivpedagog. Han, den ordrike författaren, sade att det är bra att skriva lite men ofta. Så att man håller "skrivarångan" uppe. Oavsett om inspirationen finns där eller inte. Min inspiration har gömt sig. Bakom vintertrötthet och små drivor av snöblask.
I protest tror jag. Mot mörkret och kylan. I det avseendet är den lik mig. Jag protesterar gärna mot detta mörker och denna kyla. Vill helst gå i ide en stund nu, tills våren kommer. Men som bekant är det bara somliga djur som gör så om vintern så vi andra får snällt stå ut en tid till.
Häromdagen var det snöyra. Märkte ni det? Sådan yra är ett utav de väderfenomen jag känner minst sympati för. Råkar man befinna sig inomhus är det uthärdligt, men jag befann mig på cirka tio minuters promenad hemifrån. Med två barn som följeslagare.
Föreställ er ett stycke moder, två barn fördelade på varsin hand, snöflingor stora som macaronis yrandes nedom och runtom de tre musketörerna. Modern gruffade, stånkade och ojade sig i takt med att fötterna slirade hit och dit på den moddiga marken. Efter några meter var sikten lika med zero eftersom glasögonen saknar vindrutetorkar.
Väl hemma och innanför porten fick barnen sig ett gott skratt. Deras mor var täckt av snö från topp till tå. I ansiktet syntes spår av mascara. Nedanför ögonen. Tänk er panda fast tvärtom så förstår ni. Nä, jag är inte överdrivet förtjust i vinter. Eller så är det tvärtom, vintern som inte tycker om mig. Varje år samma sak. Den försöker ihärdigt få ned mig på knä med sin känslokyla. Den bönar och ber om att jag skall ge mig, sätta på mig mössan och långkalsongerna.
Jag vägrar lika ihärdigt in i det längsta att ge efter och i januari börjar jag humma min locksång: "Ropen skalla, vårsol åt alla"
Ps! Såg koltrasten idag.
Er
L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar