Om en semesterkänsla....och ett år...

Den efterlängtade semesterns första dag är här.
Har inte landat ännu. Det kommer att ta några dagar, eller två. Har ett drygt år bakom mig att passa på att reflektera över. Ett år som ägnats åt att ha det toppen, ljuvligt, bara bra och mindre bra. Har varit nödgad att skruva isär mig själv några gånger. Bara för att kunna sätta ihop mig rätt igen. Ibland, rätt ofta faktiskt, har somliga kroppsdelar hamnat fel. En hand mitt i pannan, en fot på höften och några lösa skelettdelar vilka fladdrat runt, helt okontrollerat. Inuti. Små exempel på hur det kunnat se ut. Mitt envisa hjärta har någon gång halkat ned i magen och satt sig på trekvart. Av det lärde jag mig något. Mest om mig själv. Men även om andra.

Den har blivit lite naggad i kanterna, den där pulserande, livsnödvändiga muskeln inuti bröstet. Några rispor har det allt fått. Det hör till livet....säger de kloka. Oförnuftiga människor såsom jag tar fram klisterburken och limmar ihop det igen. Med Karlssons klister. Borde jag kanske använt superlim!?
Det påstås ju hålla för evigt och står emot mot de flesta yttre påfrestningar. Fast....om jag tänker närmare efter så är det en rätt offiffig idé. För jag vill ha mig precis som jag är. Med rispor, rynkor, lösa bendelar och allt. 

Om man är en aningens sårbar, sensibel och inkännande så kan andra få ynnesten att lämna avtryck i ens inre. Och då torde även det motsatta gälla.
Denna sommar kommer att bli bättre än den förra. Det vet jag. Skall njuta av den, upptäcka den, uppleva och låta mig bedåras av dess möjligheter.