För att finna uppslag till noveller eller texter som skall passa in på denna blogg måste det finnas ett visst mått av fantasi eller åtminstone lust till att skriva. Den lusten har under en tid legat i träda. Om jag får gissa så gick den in i en något sent påkommen vinterdvala där den bidade sin tid inför vår och sommar.
Men under någon veckas tid har orden nu sakta börjat återvända från stumhetens och olustens boning. Där det tidigare var tomt bakom skallens ben (som om jag genomgått en verbal lobotomi) har nu ord, meningar och historier börjat dyka upp och pocka på min uppmärksamhet. Ingen färdig historia finns ännu att förevisa. Det är mer som fragment, bilder, enstaka ord och meningar som låter sig byggas som legoklossar. Den ena klossen på den andra, vid sidan om, över och under tills det inte längre finns några bitar kvar i lådan. Då först är det färdigt och redo för granskning.
Befinner mig just nu i fasen där jag bygger upp, river ned och bygger om. Arkitektoniska verk tar tid. Kräver eftertanke och omsorg för att de inte skall rasa som korthus när de är färdiga. Man måste börja med att armera och gjuta betong som håller. Välja material med kvalité före kvantité. Dessa grundläggande regler gäller oavsett om byggnaden är en yttepytteliten lekstuga eller om man tänker ge sig på att bygga ett snickarglädjens (luft)slott med 24 rum och kök.
I min värld, den lilla världen, byggs endast små lekstugor eller på sin höjd lyor med ett rum och kök. Slotten och skyskraporna överlåtes åt de arkitekter som är bäst lämpade. En del av er har efterfrågat en roman. Om jag skulle få för mig att påbörja en sådan så kommer det inte att ske på denna sidan om mitt liv. Till det räcker varken talang, ork, fantasi (eller för all del lust)
Även små hus kräver sin kvinna. Tungan bör ligga på alldeles rätt plats i munnen, tangenterna bör bara nuddas så att fingertopparna kan fara fram i flygande fläng över dem. Utan stora flödeshinder. Det mina vänner är lättare sagt än gjort. Ofta stakar sig orden ut ur kroppen med bristande engagemang och i avsaknad av sammanhang och flow...ni vet det där som löpare brukar tala om: "Runner´s flow"...det torde gälla för skribenter och författare också. Flowet är A och O för att en text skall födas utan mer än minsta möjliga doser utav smärtstillande. Om inte flowet finns så blir texten helt onödvändig för läsaren.
Onödvändiga texter är ingen betjänt utav. Varken ni eller jag. Host...harkel...i synnerhet inte jag, över sådana skäms jag...i efterhand oftast. Så för att undvika fyra nyanser av rosa på mina kinder så skall jag fortsätta bygga en stund till så att de små husen inte rasar omkull när ni blåser på dem.
Hej på er!
Ja, det var det där med flow! Födelsevärkarna runt en text kan bli för svår...så man bara lägger ned. Sorgligt men sant. Ibland är hjärnan med för mycket och ibland för lite. Dessutom vill man gärna få en kick och överraska sig själv. Känna "Har jag skrivit det här otroligt braiga?!".
SvaraRaderaDrömmen är att fingrarna bara flyter över tangenterna, ungefär som när man målar en tavla fritt och hämningslöst. Men nej, det fungerar inte så. Inte för mig.
Det ska vara ett spännande innehåll som bara flyter på. En sådan där text som det bara inte går att släppa. Lättläst men med mening och djup. Persongalleriet ska vara komplext och svullstigt. Relationerna ska vara som en Norenpjäs,trasiga, passionerade och oberäkneliga. Händelserna bör utspela sig både innanför och utanför individen, och för det mesta med dolda motiv. Oj oj...jag som blir trött bara jag skriver det här lilla!
Lycka till med ditt skrivande min fina och vackra vän, för talang det har du!!!!