argbiggan om argbiggan

Har fått kommentar från vän om att senaste (och säkert de fem senaste) inläggen varit väldigt ilskna, uppdämd ilska frågade vännen A-S :-)) Jo kanske, när jag tänker efter. Är inte fullt så ilsken varje dag, varje stund. Tänker som mina vänner numera vet, inte ursäkta mina skitförbannade uttalanden. Men det är ibland svårt att i text få fram den rätta tonen. Anser för övrigt att just kvinnor borde ta till regelrätt helig ilska lite oftare. Inte bara bli sura eller muttra tyst för oss själva över sådant som upprör. A-S är en av dem som kan både säga ifrån och vara rättfram på ett sätt jag mer än uppskattar, tack för det vännen :-)

Inte heller borde vi använda oss av ursäktande fniss eller skratt för att mildra att vi sagt ifrån på skarpen i valfritt ämne som fått oss att koka. Det händer, iaf i min bekantskapskrets, att kvinnor, oftare än män, inte tillåter ilskan att synas alltför uppenbart. Det är kanske manhaftigt, okvinnligt.

Min man sade något tänkvärt till mig häromdagen apropå att jag aldrig haft en manlig vän eller kompis av motsatt kön: dels är jag alltför flörtig (vilket givetvis missförstås ggr flera, väl införstådd med detta), dels så menade kära maken att jag är alltför bestämd och rakt på sak för att kunna ha en heterosexuellt lagd manlig vänskapsrelation, SNYFT!!! Fast tur är väl då att jag har tillräckligt med kvinnliga, underbara, klyftiga väninnor och en make med skinn på näsan, råg i ryggen samt massor av humor och hjärta. Lyckliga mig!