(mes)vårdförbundet och sjuksköterskor

Uppmaning till alla landets sjuksköterskor, "upp till kamp" eller så kan vi sticka en kanyl eller två i alla fackombud som sitter på sina mesiga häckar och pratar kärringstrunt. Fast jag borde själv göra något kan man tycka, å banne mig om jag inte skall.

Inte är det någon annan som tänker ryta i åt mig, den saken är säker. Den ena tafatta arbetsgivarknäsittaren efter den andra skall representera mig och alla andra tusentals sjuksköterskor i vård och omsorg. När strejk bröt ut sist fick vi skämmas våra hålögda nunor ur oss, sanningen var de facto den att facket, VÅRAT fack, inte ens ville ut i strejk. Det var sjuksköterskor i någon mindre stad (Jönköping eller Linköping tror jag det var) som startade det hela, gemensamt med sin lokale fackrepresentant. Dom andra, tanterna i vårdförbundets högborg, sprang räddhågset längs med arbetsgivarnas väggar för att slippa ställa till med "bråk".

Och alla har vi väl någon gång, under en anställningsintervju, fått höra hur mycket vi kostar. Och att det inte finns pengar till högre löner bla bla bla. Har någon av er någonsin fnyst under en sådan intervju och sagt vad ni egentligen anser er vara värda i lön, VA!? När jag var nyutexaminerad för dryga fyra år sedan försökte en avdelningsföreståndare på ett landstingssjukhus, ett akutsjukhus, kalla en lön på 18.800 per månad för rimlig!!! Jag var då fyllda närmare fyrtio än trettio. Hade tre mycket slitsamma år på högskolan bakom mig, en raserad familjeekonomi, ett studielån på mer 130.000 och hon kallade lönen RIMLIG.

Man kan nästan tro att det var hennes, och alla andra avdelningschefers, privata lilla kassa det skulle plockas ur. Det går kanske an att pådyvla unga flickor på knappa 25 år utan tidigare arbetslivserfarenhet och utan familj med barn inkluderat en sådan minimilön, men bara kanske. För man kan faktiskt få för sig att kvinnor (jodå, företrädesvis är det vi som invaderat vården i form av sjuksköterskor och undersköterskor) är totalt befriade från känslor av egenvärde. Vad skulle annars denna så typiskt svenska, nationellt utbredda acceptans för bristande på lönekrav komma sig av.

Om vi verkligen insåg vårat värde, våra insatser när vi vissa arbetspass går på hörntänderna av trötthet tillika stress, så skulle vi djungelvråla. Lite mera stake i vården om jag får be. Är utmattat trött på att begära en lön som understiger min kompetens OCH insats och bli genskjuten med motargument om hum, hum "vi har INTE råd", "alla andra får mindre" , "såhääär långt kan jag sträcka mig" osv.
Pust, det där tog på mina knappa resurser, har arbetat i flera dagar redan fastän veckan är ung. Påsk är det också och då finns inte vi, alla vi som arbetar obekväm arbetstid. ALLA är ju lediga. Eller hur, fast vi får fantastiskt bra betalt för storhelger. Kan nog köpa drömvillan vid nästa löneutbetalning. Redan sett ut den, ligger så fint vid närmsta sophanteringsstation i Korpolombolo. Det är bara lukten som är ett problem, liknar nog den som spred sig i byggnads lokaler när W. Lundby W äntrade talarstolen idag. Men man vänjer sig...sägs det.