Kunde inte låta bli att inlägga lite idag också. Livet är på topp, jag har svävat iväg långt ifrån allt vad galgar, sko- och hatthyllor heter. Inte! Inte än. Men det närmar sig sakta men bombissäkert.
Svävar då och då en bit ifrån galgen, den av trä som luktar bättre än den av plast. Blir allt längre utflykter och allt kortare tillflykter till galgens trygga, men något träiga, famn.

Kanske borde man göra en rundfrågning, heter det så, "rundfrågning"?, bland vänner, bekanta och andra avfällingar om huruvida dom under sin livstid befunnit sig på desamma platser som jag. Skohyllan är garanterat en plats många och mängder om igen kanat pladask ned på minst en gång per livstid.

Hatthyllan, platsen för vila, stillsam gråt och kontemplation är det troligen ännu fler som i hemlighet besökt en eller annan gång under det vuxna livet. Galgar som hemvist är gissningsvis det minst välbesökta plejset av de tre. Kanske för att galgar är rätt obekväma och hårda. De befinner sig dessutom i något slags mellanland som varken är hatt eller sko om ni förstår. Ett tillstånd av varken glädje eller riktig sorg.

Så på det viset svävar jag, eller rätt och slätt hänger jag, för tillfället. I mellanmjölkens land, nej förlåt menar i mellanlandet eller landet emellan livet före och efter. Det är högst urtråkigt och intetsägande, men absolut nödvändigt för framtida liv och lust.