Quick fix, not!

Allt har sin tid skrev jag en gång. Nu tror jag dessutom att det är sant. Det finns inga quick fixar, det är bara något vi inbillar oss att det gör. För att vi så desperat önskar oss ur allt som är svårt snarast möjligt.

Vi tror att inga normala krisreaktioner är tillåtna. Hört talas om uttrycket: "Bryt ihop och kom igen". Det är populärt. Dessvärre tolkas det ofta bokstavligen i bemärkelsen att allt skall ske inom loppet av ett par dagar eller så.
Sorry folks!, det är inte så det går till. Vanligen så går man igenom alla de välkända stadier av en krisreaktion som finns. Orkar inte rabbla dom här men man går liksom från ett stadie av chock till att småningom ta och och bearbeta sanningen och verkligheten såsom den är.

De olika stadierna måste inte alls följas åt enligt en viss bestämd ordning, de kan avlösa varandra, gå in i varandra. Komma och gå lite som de vill till en början. man gråter ena stunden, kanske skrattar eller åtminstone småler den andra. Ena dagen är en bra dag, den andra är katastrofalt usel.

Så ser det ut en tid. Det är under denna process inte tillrådligt att försöka skynda på eller att tro att något felas en. Inte ens de stunder man inbillar sig att man håller på att fullständigt tappa greppet om allt. Det är just bara inbillning. Känslan av lätt galenskap tillhör själva krisen. Dessvärre. Det är ingen angenäm känsla. Alls. Riktigt, riktigt obehagligt och gruvsamt smärtsamt kan det vara. Man kvider,gnyr och snörvlar så att ingen människa hör vad man säger. Jag vet det eftersom jag försökt göra mig hörd per telefon i sådana stunder. Människan i andra änden av luren lade på då hon trodde hon fått med en skvatt galen att göra.

Det hade hon också. En skvatt galet ledsen människa. Den fasen går över, tids nog. Anfallen av galenskap avtar i frekvens och i styrka. Det tar bara lite tid som sagt. Medan processen pågår kan man lätta lite på det onda genom att hitta på saker. Ringa vänner och snörvla dom i örat t.ex. (dom har hört det du skall säga tusen gånger tidigare så dom ger tusan i om dom hör dig den femtionde gången)

Man kan också gå ut och gå en sväng dagar man klarar av att stå upprätt (regnväder är att föredra, då ser ingen att man gråter)eller så går man ut och sätter sig i en park och låtsas upptagen av en bok. Ingen bryr sig om du har boken upp och ned, den används i detta skede mest som en skenmanöver bara för att gömma det av tårar uppsvällda ansiktet. Låt bara inte ältandet ta över. Då är det klippt. Ältande är inte enbart dåligt. Men bör endast tillämpas under en KORT tid. Älta ur dig och gör dig färdig. Refusera därefter dina egna tankar och klipp bort scener och självömkande tankar som gör dig enkom ont.

Dom gör ändå ingen nytta i detta läge. För det är nu det är dags att börja stappla vidare i livet. Att ta in verkligheten och använda sig av det lilla förstånd man eventuellt har kvar. Kanske har man till och med fått lite ny kunskap om sig själv och om livet under ältandets och snörvlandets fas. Fortsätt att gråta ibland, det är bara ett sundhetstecken. Låt bara bli att fastna där.