Dramaten

Har kört "dramaten" idag för första gången på mycket länge. Tröttnade på att släpa tunga kassar, gav upp hippfaktorn (den är ju lost and gone för länge sedan ändå)och tog ut den lille, fule på en tur till centrum. Den är en av de billigare varianterna, (undermålig kvalité m.a.o.) ganska ranglig, osnygg och egentligen för liten för att storhandla med.

Har sett en i leopardmönstrat storlek större som jag funderat på att kanske slå till på. Har dock en känsla av att just djurmönstrat i kombination med tant inte direkt ökar på den hippa faktorn. Men det kanske bara är en känsla. På vägen till och från centrum hade jag musik i hörlurar, främst för att slippa höra de små hjulen rassla generande mot asfalten. Kanhända ville jag inte heller utsätta mitt känsliga jag för hånfulla kommentarer.
Märkligt nog upptäckte jag flera själsfränder i centrum. Vi-som-vägrar-bära-våra-kassar(eller vi som inte har bil)EN utav dessa var i min ålder och hon arbetade troligtvis i hemtjänsten (been there, done that) de andra soulmates var medelålder 60 + och så lilla jag.

Har ni testat att försöka gömma en "dramaten" bakom ryggen? Inte! nähä, ni har aldrig ens kört en sådan...då så. Då vet ni inte att det inte går att ignorera en dylik tingest. Den syns, men framförallt så hörs den....rassel, rassel, ta-tuff, dunk låter det om hjulen. Man kan alltid försöka låtsas som att den inte alls hänger på släp bakom ryggen, fast det är svårt när den plötsligt under ett steg tar sats och kör på ens bakhasor. Genant! och ont.
Nästan som att ha en liten ettrig jycke i koppel, en som inte är din, och den får för sig att sätta sig och göra stora A (sjukvårdspersonal är väl bekanta med stora och små A:n) preciiis där den inte ska. Genant var ordet.

Å andra sidan, finns alltid en annan sida av saker och ting, så utför den det den är tänkt för. Den bär hem maten åt dig. Släpa får du förvisso göra själv, motordrivna "dramater" har nog inte uppfunnits än (som en el-driven rullstol för matvaror, brum brum istället för rassel rassel).
Ni må tro att jag släpade, bytte hand, släpade igen och till slut när sista backen var forcerad flåsade jag nog lite grann. Då var jag äntligen hemma och kunde berömma mig själv för modet att ha vågat mig ut ur garderoben med min dramat. Nu står den gömd i klädkammaren igen tills jag hämtat mig tillräckligt för att göra om det.

Armar och ben tackar för denna gång.