Hola!

Hemkommen efter en semestervecka som stavas vila. Med smaken av salt hav på kvar läpparna. Vi har lekt i vågorna som de barn vi alla innerst inne är. Skuttat, parerat och översköljts av vågor stora som mindre båtar under förtjusta rop och glada skratt. Skratten har avlöst varandra i en enda glädjekavalkad, frustande, förlösande tårutlösande skratt som fått kroppen och det veka livet att vika sig dubbelt.

Våra egna fånerier har varit alldeles tillräckliga för att utlösa rena skrattparoxysmer. Barnvisor och julssånger har sjungits i bilen med en aldrig sinande frenesi där glädjen över att ta ton stod högre i kurs än själva skönsången. Sådana tilltag får medelålders hjärtan att dansa rumba av glädje.
I havets saltmättade vågor har tankarna erbjudits ändlöshet och total tomhet när blicken förlorat sig i horisonten. Mellan stunder av total vila och djupdyk ned i böcker har vi i vågorna lekt akrobater av sällan skådat slag. Stilpoäng gavs till den som ståendes på knä på badmadrass klarade att stå kvar och surfa på vågen. Själv tyckte jag att poängen utan tvekan var min.....åsikten delades förvånande nog inte av mina vänner och troligen inte heller av de som på stranden skrattade käkarna ur led åt mitt krumsprång på luftmadrassen. Där åkte nämligen byxan nästan ned och överdelen nästan av. På alla fyra som en mamma mu stod jag inför allas åsyn. Tänk att kunna fåna sig så och ändå med värdighet skrida (läs! hasa i sanden) tillbaka upp till solstolen. Det är att leva på riktigt det.

Små och stora beslut fattades där på solstolen och i det ljumma ljuvligt smekande vattnet. Upptäckte nya saker om mig själv. Med blandade känslor. En och annan liten tår delades oss emellan när bokslut över året gick laget runt. Då fick både versaler och gemener samsas om utrymmet. De tropiska kvällarna omslöt oss som svepande siden när syrsor och cikador i kör agerade bakgrund åt vårat lodande i själen och i hjärtat. Mycket passande måste sägas. Nu är verkligheten tillbaka. Det är mer än okej. Man kan omöjligen leva en dröm utan slut. Vare sig man gör det i verkliga på-riktigt-livet eller på stranden vid medelhavets början och slut. Drömmar gör sig dessutom bäst om de har en början och ett slut. För då kan den ljuva längtan ta vid. Längtan är bra, sägs det. Karaktärsdanande kanske till och med. Hur det än är med den saken så stundar nu höst och jag vädrar nyfiket en angenäm framtid i luften runtomkring mig. En framtid där både längtan, drömmar och verklighet får plats. Hola!