Nöjsamhet!

Två utav mina barn började klass fem idag. Det är lite stort. Och det har gått väldans fort, tid har en benägenhet att rinna iväg. Barnen har under sommaren vuxit så fotsulorna knirkat. Det är bara jag som inte vuxit. Tur är väl det kan man säga.

Det är inte bara barnen som blir äldre. Dessvärre (eller dessbättre beroende på hur man ser på alternativet) blir man själv också ett år äldre för varje år som går. Det är lätt att glömma bort det och tro att ens egentliga ålder fortfarande hör hemma i landet mellan tonåring och nästan vuxen.

Det gör den ju inte, inte kronologiskt i alla fall. Känslomässigt kan det vara svårare att begripa detta. Det är ju oftast väldigt kul att leva och kuligare blir det om man får hitta på skojiga saker emellan varven av tråkiga saker som att tvätta, städa och diska femtioelva gånger per vecka. Skojiga saker har en tendens, såtillvida att inga barn är involverade, att vara lite barnsligt nöjsamma. Eller tonårsaktigt passionerade och hämningslösa.

Man kan förvisso vara barnslig och fånig även tillsammans med sina barn. Det är också nöjsamt. Skillnaden är, och bör absolut så förbli, den att vid dessa tillfällen ingår endast barntillåtna aktiviteter. Nog så kul, men för att få till det där riktigt efterlängtade levnadsglada illtjutet (ungefär som när Ronja skriker ut sitt vårskrik i skogen) bör man vara bara med annan eller andra (o)vuxna individer.

Vet ni vad jag menar!! Kanske tillbringa en kväll med andra lika begåvade (lätt obegåvade går bra det också, bara man är snäll) vuxna som man själv. Kvällar där man får lov att vara hela sig själv utan att agera städerska, kokerska, tvätterska, kurator och tröstare eller vad det nu är man ser sig som förutom att vara människa (läs kvinna här). Kvällar fulla av skratt åt fåniga och oerhört stupida företeelser och folk med lite för mycket vin och kanske en eller annan dans till gamla diskolåtar (visserligen med ont i höften som påföljd dagen efter, men what the heck....who cares).

Det kan också vara andra lätt lössläppta, ljuvliga aktiviteter man ägnar en kväll eller natt åt. Sådant som ger själen vingar för en stund och får dig att glömma bort allt vad ålder och nojor heter. Har man länge, länge varit en aning vingbruten är sådana tillfällen livsnödvändiga för att man inte skall tyna bort, skrumpna ihop och sedan kanske dö. Om ni tror jag överdriver så påminn er då om att den själsliga döden är nog så allvarlig för att ignoreras under en livstid. Det torde vara (o)vetenskapligt bevisat.

Som Ronjas pappa ropade: "man måste väl få ha det lite nöjsamt då och då"!!
Kunde inte ha uttryckt det bättre själv.