Stillsamhet

Jag har börjat landa. I det som nu kommer att vara mitt riktiga liv. Det levande, rika livet. Med insikten om det har en stilla ro återvänt till platsen inuti. Där det under en tid gjorde ont, bråkade och härjade så att jag inget stilla lugn kunde hitta. Oro i själen ger ofta utslag på stressbarometern. Tenderar även att uppträda i form av lätt mani.

Det kan ha sina fördelar under en tid. Man kan nämligen gömma sin gråt, sin sorgsenhet eller längtan bakom detta tillstånd. Det är mänskligt och förklarligt. Det går under en tid lättare att stå ut med sig själv på det viset. Alternativet kan nämligen vara att man bara ägnar sig åt gloende, in i sin egen högst ointressanta navel till exempel . Det skulle jag aldrig ha stått ut med. Skulle blivit galen på mig själv och sagt åt mig att skärpa till mig.

Är säker på att jag då skulle ha lyssnat högst ouppmärksamt på mina egna kloka råd. Nu när jag åter har taxat in på rätt landningsbana har öronen visst också rattat in hörseln på rätt frekvens. Jag lyssnar igen. Det är klokt av mig. Det är när man aldrig tillåter sig att landa och lyssna inåt det riskerar att barka käpprätt in i barrskogen. Där vill jag inte vara.

Jag vill vara här, där jag är nu och i landet framåt. Från och med nu kan det bara bli bättre vill jag tro. Sämst har redan varit och skall så förbli. Jag har dessutom gläntat lite på dörren till det där ömtåliga inuti. Det känns bra. Jag bestämmer själv vem och vad som skall få slinka in. Har inte bråttom. Det som sker det sker när tiden är rätt. Allt har ju som sagt sin tid och allt som skall ske sker i sinom tid. I sin egen takt.
På det tänker jag tro och lägga min tillit till så att lugnet får stanna kvar och bygga bo.

// L