Mitt bokslut år 2011

År 2011 var ett alldeles speciellt år. Fyllt av stora beslut, oväntade vändningar och sorgliga vindar.

 I början på året stod olyckan maliciöst leende och lurade bakom knuten. Förbjudna tankar gick bärsärkagång i blodomloppet. Mitt i magen filade herr ångest på sin fela. Och jag, jag hade inte mod nog att göra något åt det. 

Men så nalkades våren med små, små steg. Minns ni hur kallt och isigt det var ända in i april? Då när jag halkade omkring som mest på alla isfläckar bestämde jag mig. Att våga ta mig själv i den imaginära kragen. Sagt och så påtagligt gjort. Vad som sedan oförutsett skedde medförde ett skolexempel på en kris.

Förnekelse och chock. Gudars himmel! Hur dum hade jag inte varit och hur blind som helst. Som en höna med huvudet helt uppstoppat inuti….japp! I just den öppningen! 

Efter chocken stack reaktionsfasen upp sitt oangenäma tryne. En massa ilska fick här sitt imploderande snarare än exploderande. En mer utförlig beskrivning än så av hur denna fas tedde sig vill ni inte ha, lovar! 

Reaktionsfasen gick ganska snart över i den så kallade bearbetningsfasen. Där vistades jag rätt länge. Man kan behöva vädra mycken byk efter många år av känsliga känslor. Långsamt smög sig sedermera accepterandets ljuva fas på och in i mig som en barmhärtig samarit. Balsam och plåster. 

Den sista av krisens faser är nyorienteringsfasen. I dess främre utkant befann jag mig tills året var slut. Lärorikt må jag tillägga.

Utöver det jag själv lyckades åstadkomma vad gäller *jobbamigurenkrisutavmonumentalamåttmätt* så har jag haft mina vänner. Dom har torkat tårar, snutit min röda mule, lyssnat (suckat och himlat med ögonen) och *funnits där* när livet kovände och drog becksvarta spår i asfalten. 

Nya vänner dök upp på min väg. Fantastiska kvinnor (och somliga män). De har bidragit med skratt, klokheter och förtjusande dumheter.

Ni vet vilka ni är och ni får bo i mitt hjärta för all tid. En egen ”Kuppe” till var och en.

Männen står inom parentes. Varför är konfidentiellt. Men de, männen vill säga, bör icke förnekas. Det vore orättvist, då enstaka fick mina 38:or att lyfta och hjärtklaffarna att dansa stillsam schottis. 

Någon gång emellanåt tvivlade jag på min egen förmåga att reparera det som skadats. I sanningens namn så är det numera en smula ärrat inuti. Men vad vore vi utan våra ärr? Personligen föredrar jag att vara lite repig på in- och utsida framför slätstruken och gå i ett med tapeten.

Jag har gjort en inre resa. En fantastisk sådan. Mellan tårflödena tedde sig livet som en spännande möjlighet och inte som en belastning. Det sägs att man inte kan lära gamla hundar att sitta. Vilken ”bittergök” kom på den? Jag är en personifierad garant för att det inte stämmer. Jag har lärt mig att sitta, stå och gå. Igen. Fast på ett annorlunda vis. 

Jag har trampat sand i Spanien, dansat flamenco i månskenet *en fet lögn men det låter snyggt, eller hur!*. Har ”mediterat” på en solstol och skrattat så mascaran flytt sin kos. Pratat nätter igenom med vänner av den äkta sorten. Vänt och vridit på mitt och andras liv. Dragit slutsatser och fått nya insikter. Ibland har jag fått saker om bakfoten i tron att jag tänker snabbare än ”Clintan” drog sitt vapen. Det gör jag inte! Då har jag fått dra i nödbromsen, backa och börja om.

Jag har fått uppleva märkligheter och roligheter och en skopa dumheter. Är inte färdig än med att uppfostra mig själv. Jag kan, när jag vill, vara mycket olydig. När så sker berömmer jag mig och klappar mig ömt på axeln.

Jag har varit med om mer under dessa snart tolv månader än sammantaget under flera år. Har fått mina fötter rescenserade och poängsatta. Ni hörde mig! Fundera på den en stund. Men fråga inte! 

Det v a r roligt. I efterhand.

Stundtals har jag haft det alldeles förfärligt ensamt och skittrist. Tyckt förödande synd om mig själv. Den kloke skulle här replikera med att det är alldeles nödvändigt för inre växande och själsligt helande att vara ensam och ha tråkigt då och då. Det säger inte jag. Fastän jag håller med.

Er L år 2011-12