Ett möte!

Likt andra dagar de två år som passerat sedan han blev vräkt från sin bostad vaknade han med huvudet bebott av stålverksarbetare. Dunkandet och slagen mot skallbenet tilltog då han försökte resa sig upp ur soffan. Soffan tillhörde Stoffe. En av suparbröderna i gänget där Peppe ingick mer som ett inventarium än som en social förmåga. Per Persson var om sanningen skall fram en av stadens största dagdrönare. Den senaste veckan hade han på nåder fått sova rus och lättja av sig på Stoffes stinkande soffa. Sakta som en ledbruten satte han sig upp. Hjärnan svällde mot skallbenet som om det som fanns där inuti ville smita ut genom hårsäckarna. Magen protesterade uppbragt då illamåendet tog sats och orsakade vågors skvalp mot bukväggen. Han svalde och tog en klunk avslagen öl från burken på vardagsrumsbordet, rapade och släppte ut gammal luft.

Med möda reste han sig till upprättstående. Sträckte sig efter jeansen som låg slängda ut och in över armstödet. Tog sakta ett ben i taget och igen med gylf och bälte. Han hasade sig ut till det katastrofdrabbade köket. Fann ett glas, fyllde det med vatten och drack ett par klunkar. Ett par drag med en väl använd tandborste, på med jackan och så ut genom dörren. Solen stack honom i ögonen. I vanliga fall brukade han såhär dags på dagen gå ned mot centrum. I hopp om att det fanns något drickbart att köpslå om hos bänknötarna vid torget. Men idag kände han inte för att dra sin sedvanliga tiggarramsa.

Han tog istället till höger i backen, mot lekparken. En gungställning med gungor av gamla bildäck, en rutschkana där rosten bildat öar här och var och ett par slitna gunghästar i trä och stål var allt som fanns där. Han suckade. En odör av sur luft nådde näsborrarna. Huvudvärken hade lättat en aning, men illamåendet kvarstod högst påtagligt. Han var tvungen att svälja saliv stup i ett. Plötsligt kände han något som drog i hans jacka. Han tittade snopet ned. Där stod en liten pojke kanske sju, åtta år gammal. Peppe hade svårt att åldersbestämma ungar.

- Min mamma är borta, sa pojken andtrutet.

- Borta! Vadå borta?

- Hon skulle köpa ”rigacetter”. Pojken såg honom stint i ögonen. Greppet kvar om jackans ärm.

Fräck unge! Kunde väl inte han rå för att morsan hans var försvunnen.

- Köpa vad sa du? ”rigacetter”? Du menar cigaretter?

En rännil av snor hade letat sig ut ur pojkens näsa. Han drog upp det, blinkade till och fortsatte titta Peppe i ögonen. Han drog handen genom det glesnande håret och suckade tyst. Fasen också! det här hade han inte tänkt sig. Han ville vara ifred. Sitta på en bänk, glo på folk, röka en cigg. Inte ta hand om en överbliven snorunge. Pojken torkade av näsan mot tröjärmen. Peppe hostade till. Satans illamående. Svalde.

- Alltså, din mors…. Mamma är borta? Vet du vart hon gick? Irriterad nu.

- Dit bort! sa pojken och drog ihop ögonbrynen. Han pekade mot andra sidan gatan, bortanför parken.

- Till affären där de säljer tidningar och sådant.

Han funderade en kort stund om han bara skulle gå sin väg, lämna grabben ensam. Ingen annan vuxen syntes till, om han hjälpte grabben till tobaken skulle han slippa dåligt samvete. Just idag. Dessutom behövde han köpa cigg.

- Du! Jag kan gå med dig dit, kolla om hon är där, din mamma.

En kort nick till svar. Strimmigt ansikte, vått och svettigt. Plötsligt stack han sin smutsiga hand i Peppes stora, darriga. Det var nära att han drog tillbaka näven. Sist han höll någon i hand var han själv barn. Han mindes det knappt, men så måste det ju ha varit? Han lät dem vara, den lilla omsluten av den stora. Det kändes mjukt och varmt. Han slöt ögonen någon sekund. Blinkade och drog efter andan. Huvudvärken hade släppt. Lätt illamående bara, men bättre nu.

- Där är den! Affären mamma gick till, pojken log. Ett knappt märkbart leende. Solen i ögonen fick honom att kisa. Egentligen inte alls söt, men ändå, fin på något vis. Han svalde på nytt. Överrumplad. En märklig känsla genomfor honom, darrade till i bröstet. Han harklade sig.

- Jaha, då går vi då. Deras fötter rörde sig otakt. Peppes stora fötter slängde hit och dit i stora steg, grabbens små hann inte riktigt med.

Pojken stannade plötsligt till.

- Tänk om hon blivit ”rövbortad”? Av någon ful gubbe? Darr på rösten.

- Rövbortad? Det heter bortrö… Han tystnade, sänkte rösten som stigit en oktav.

- Mammor försvinner inte bara sådär, det förstår du väl. Tänkte att han själv kunde tas för ”ful” gubbe. Den typ mödrar varnar sina barn för.

- Du, vad heter du förresten? Pojken teg, såg ned i marken.

- Simon, sade han sedan tyst.

- Simon! Jaha, det var väl ett… bra namn. Han log snett, kinderna stramade. Det kändes varmt i magen.

- Vad heter du då? Pojken log tillbaka och såg upp mot honom under lugg.

- Peppe! Alltså, egentligen Per. Jag kallas Peppe.

- Du ser ut som en ”Peppe”.

- Gör jag? han höjde på ögonbrynen. Sög in underläppen. Förbryllad.

- Det gör du! Pojken drog in andan. Log igen, modigare nu.

Peppe kände sig nästan glad. Såg upp mot de tunna skyarna som av och till skymde solen. Varmt och svalt på en gång. Under natten hade det regnat på den törstande marken. Stora pölar hade samlats här och var i asfaltens ojämnheter.

- Titta Peppe! Där i vattnet.

- Vad? Han begrep inte vad grabben menade…

- Det ser ut som ett ansikte, titta! Han pekade mot mitten av pölen. Där den var som djupast.

- Ja, har du sett på faen...

Där i vattenpölen framträdde ett ansikte i regnbågsfärger, skimrande av olja. Ett avlångt, med spetsig haka, snett till formen och små, sneda ögon.

- Pojken fnittrade. De är ju likt dig ju!

- Är det? Han lutade huvudet och tittade igen. Ja järnvägars! Han hade rätt, lillkillen.

Rodnaden steg på hans orakade kinder. Skrattet som ett gurgel i halsen, raspade förvånat mot insidan av bröstet och steg utan att det gick att hejda fram ur hans mun. Inte olikt en kråkas kraxande. Något steg i hans ögon, vått! Pojken log. Det nådde ögonen denna gång. De började långsamt gå igen. Åter hand i hand. Inte alls obekvämt längre. Nästan framme vid tobaksbutiken. Pojken tvekade, axlarna åkte upp mot öronen, bet sig i kindens insida.

– Du, hon är säkert där. Inte helt övertygande. Vad gjorde han om hon inte var det. Han hade redan slösat bort tid. Ville fortsätta dagen enligt planen om att göra ingenting. Samtidigt ville han dra ut på den här stunden. Han kikade snett ned mot pojken, Simon! Blont hår, lite för lång lugg för en pojke, späda axlar, smala pinniga ben. Påminde kanske om någon han en gång känt.

- Där! där är hon, pojken ropade högt. -Mamma!!!

Peppe ryckte till när han släppte hans hand, sprang på kvicka ben mot kvinnan som kom ut från tobaksaffären. Hon kupade handen ovanför ögonen, sken upp och gick med snabbt mot pojken. Peppes hand blev tom, ödsligt tom. Han såg barn och mor omfamna varandra. Modern strök gossen över huvudet, kysste hans panna, log. Simon pekade nu mot Peppe där han tafatt stod med armarna hängande utmed sidorna mitt på trottoaren. Modern nickade mot honom, log tacksamt. Visst såg hon tacksam ut?

Pojken tog mammans hand och de närmade sig. Var det nu han borde sticka? Han lyckades inte röra sig. Stod som fastskruvad i asfalten. Dom var nära nu. Modern med en rynka mellan ögonbrynen. Hon drog hastigt upp remmen till handväskan över axeln, den hade glidit ned. Läpparna som ett rakt streck. Hennes blick flackade mellan Peppe, eller rättare sagt hans hårfäste och snett till vänster om honom. Han ville fly nu, lårmusklerna darrade. Han rörde sig inte. Illamåendet återkom med expressfart, genom magsäcken och upp i strupen. Sur svett trängde fram i pannan.

- Jaså! det är du som följde min son hit. Rösten skarp, arg.

- Du, om du så mycket som petat på honom så slår jag ihjäl dig. Bara så du vet. Hon tycktes vibrera.

Han studsade till, försökte öppna munnen, säga något. Gapade bara, som en jädrans fisk som snappar efter luft.

- Men, mamma! pojken ryckte sin mor i tröjan… Peppe, han heter Peppe, han har varit jättesnäll. Han följde mig genom parken och ända hit.

Hon såg ned på sin son, höjda ögonbryn, rynkad panna.

- Jahaja, men om han.... Hon fullföljde inte meningen.

- Mamma, jag lovar. Han är snäll, på heders. Pojken drog i sin mors tröja, ilsket. Såg henne uppfordrande i ögonen.

Mamman såg ned på pojken och så upp igen. Fångade Peppes skamsna blick. Ett kort ögonblick såg de varandra i ögonen. Kisade bortåt och så tillbaka igen. Pojken såg på dem, växlade från den ena till den andra, förtvivlad blick vänd uppåt mot modern. Det var dags att gå. Fötterna fick sakta liv. Han höjde axlarna, stack nävarna i jeansfickorna, vände ryggen mot de två och började gå.Tillbaka mot parken.

- Du…. Vänta lite! Han stannade, vände långsamt huvudet mot rösten…