Sommardrömmar och våren som fick bakslag...

Novellskrivandet ligger gömt under det förfärliga täcke av blötsnö som hastigt dök upp under gårdagsnatten. Gräver fram det först när solen strålar så att mer än det översta lagret av hud blir varmt och när knopparna på träden brister ut i * kviddevittande* lovsång.
Vad hände med våren förresten? Blev den plötsligt blyg och bad om beskydd bakom litervis med snö tung som ett gammalt hästtäcke? Vi, här uppe på det norra halvklotet torde vara vana vid att vi varje år blir lurade när våren tar *hoppsasteg* tillbaka till vinter innan den sätter fart på riktigt. Vår i Sverige brukar vanligen inte vara någon långdragen historia med värme som sakta tassar fram för att efter en tillvänjningstid övergå i ljuv sommarbölja. Nä! Vi överrumplas oftast av att den dyker upp plötsligt, som gubben ur lådan. Knoppar som knappt kunnat anas med blotta ögat exploderar i tio nyanser av grönt på bara någon vecka och sedan är det sommar. Plötsligt!

Det är då det brukar börja regna. Av och till. Ösregn, duggregn, hagel, spridda skurar, omväxlande molnighet, stackmoln, gråmulet med solchanser framåt eftermiddagen. Känns det igen? Nordiskt oberäknelig sommar! Inte konstigt att vi längtar bort ibland! För att få tina upp våra sammanbitna själar. Jag älskar dock svensk sommar. När den visar sig från sin generösa sida. Varma klippor, het sand, soldis, hav, sälta, oset från kolgrillen (jag inte har, men mina vänner bjuder på), fågelkvitter, solstol, hängmatta (har aldrig ägt någon men alltid önskat). Ett lager kläder, glass på en parkbänk, sandiga smörgåsar på stranden, kaffe i termos, glada ansikten, svett i pannan (och annorstädes) båtturer i Stockholms skärgård. Den som är den allra vackraste av arkipelager.

Jag förlikar mig nämligen inte gärna med hällande skurar, som aldrig tycks upphöra, kastvindar som får håret att lägga sig osnyggt på sniskan *som om man blivit torktumlad*, vattensjuka gräsmattor, öde sandstränder mitt i juli, tomma uteserveringar och parkområden utan en själ i sikte. Varje år tror vi att just detta års sommar skall skänka oss den värme och det ljus vi längtat så mycket efter under mörka vintermånader. Och varje år blir vi lika besvikna om våra förhoppningar inte infrias.

Jag föreslår att vi i år gemensamt ber en bön eller två för att det blir precis såsom vi önskar. En årstid för vila, kontemplation och med massor av solenergi så att reservbatteriet laddas ordentligt fram till hösten.