Såhär är det: Massor av downs och väldigt få ups just nu. Om ni förstår. Inte?! Okej, jag skall försöka förklara utan att bli alltför privat som i intim. När livet visar upp en ful baksida är det lätt att låta bli att dra på smilbanden. Så långt är ni med eller hur! Men jag drar ofta upp munnen i något som liknar ett leende även då hjärtat inte riktigt är med på tåget. Skrattar gör jag också, ofta och gärna. Fastän magen knorrar i uppror över orättvisor, motgångar och allsköns *schiit* privat och på arbetet.
Det motsatsbeteendet gör, för min del, att det stundtals känns lite lättare att andas och att fortsätta låta fötterna gå i (o)takt.
Motgångar på arbetet lämpar sig dåligt för tryck i bloggar. Men så mycket kan sägas att jag för närvarande genomgår en smärre yrkesmässig kris som involverar allt jag tror på i min yrkesroll. Har fått mig en rejäl törn, ja en riktigt smäll faktiskt. Nu behöver jag fundera och vila på lagrarna ett tag (underbart uttryck eller hur....vilket egentligen innebär att man lutar sig tillbaka på tidigare framgångar. Lagrar står för lagerkransar).
Småningom brukar jag komma fram till en lösning eller åtminstone en viss acceptans över sakernas tillstånd. Privat är och har det varit en tid av turbulens, en slags mental torktumling med 40 gradig värme och inställt på snustorrt. I min ålder tycks ambivalensen ha segrat över känslorna. Framförallt hos män i denna högst medelåldriga ålder. Man vet inte riktigt vad man vill och vad man söker helt enkelt. Och så blir det som det blir. Det vill säga, mycket svårare än det skulle kunna vara. Nu är jag utled på svårt och vill ha lättigheter. Helst en rälsbuss (en vackert rödmålad en) som går raka spåret mot mål utan en massa onödiga avstickare in i taggiga buskar. Taggiga buskar gör ont. Och ont vill man inte ha, inte du och inte jag. Så nu iklär jag mig burka och skygglappar för en tid så att ingen kan se mig och ingen kan av mig ses ;-)). Burkan skall vara beströdd med paljetter och i skirt, tunt siden så att jag ändå kan både anas och andas där-in-under.
Sanningen är att det inte handlar enbart om män (gud förbjude!). Det handlar om livet i dess helhet också. Vad jag vill, kan och förmår. Luften har nyss gått ur mig som ur en gammal kalasballong (ni vet en sådan där som far runt i rummet och låter som en långt utdragen fis) men jag fyller den snart med luft igen.
Var så säkra på det mina käraste vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar