Sakers tillstånd

Nästippen ovanför bassängkanten. Eller halvvägs upp på galgen kanske man skulle kunna uttrycka det för att fortsätta på det tidigare spåret där jag känslomässigt befinner mig i hallen. Skuttande, eller mer korrekt hasande mellan hatt- och skohylla.

Skohyllan börjar lukta illa. Dessutom har katten (en av tre smågrisar) spytt upprepade gånger just i hallen. Senast i mina skor. Det var inte bra tyckte jag och suckade stort, men det är svårt att tala en katt tillrätta. Det vet alla som försökt.

Lika svårt kan det vara att tala vederbörande skribent tillrätta. Jag är nämligen fullt och fast kapabel att själv komma fram till vad som är fram och bak på tillvaron. Just nu är det om sanningen skall fram mest bak. Men det som skall vara framåt roterar långsamt runt sin egen axel i allvarliga försök att positionera sig rätt. I sinom tid. Det låter fint tycker jag; I sinom tid. I sin egen tid, med sin egen takt liksom.

Det får vara så här ett tag. Det hör liksom till nuvarande sakers tillstånd att ha så ont att man inget annat orkar än att sniffa i sig gamla skoodörer. Dom har sina berättelser dom där skorna. Sådana som måste få nosas igenom ett tag. Så länge inte kattkräket spyr i dom så går det bra. Jag har inte alls tänkt att bli beroende av att dra i mig lukten av fotsvett. Det är som sagt bara för en tid. Jag lyfter huvudet flera gånger per dag för att vädra näshåren.

Det gör nämligen väldans ont att skiljas. Det är som någon sagt att dö en smula. Den som påstår något annat har inte varit där. Dessutom kan man inte komma förbi det. Genvägarna, om man hittar dem, förlänger bara processen. Förr eller senare rusar insikten emot en som ett expresståg. Oavsett hur fort man springer. Jag är för övrigt ingen bra löpare. Har försökt många gånger, men det tar stopp i både ben och flås.

Då är det bara att finna sig i att vara precis där man är. Vare sig det är på en valfri hylla i hallen eller någon helt annanstans där sinnet kan få läka ifred. Förresten så ljuger jag när jag låter påskina att hyllan är min hemvist dygnet runt. Jag förflyttar mig ryckvis därifrån då och då. Det finns saker som inte alls tål att man bara ligger still och sniffar skor. Barn och arbete tex. Lyckades mot mina egentippade odds även genomföra ytterligare ett träningspass denna vecka. Yogade som riktig yogini i någon timmes tid. Det gjorde gott både för den arma kroppen och villervallan som för närvarande hemsöker min stackars hjärna.

Alltså; jag är ett levande bevis på att inte ens sorg och skodon nödvändigtvis behöver hindra en från att röra på kroppen.

Vi höres!