Jag blev ingen Barbra Streisand

Lena Ph sjöng om att det gör ont. Det gör jag också, men alldeles tyst så att ingen hör. Jag sjunger nämligen uselt. Helt utan förmåga att ta en ton rent. Men inne i mitt huvud låter jag som Barbara Streisand. Man kan sjunga andra sånger också när själen är plågad. Gloria Gaynor´s "I will survive" är toppen att sjunga högt och ljudligt till när man är ensam hemma.

Om man (läs jag) inte är det bör man (läs jag här också) inte heller sjunga högt. Barn och katter riskerar att bli traumatiserade för resten av sina liv om jag sätter fart och utstöter gurglande läten (i mitt tycke låter det bra förstås, men jag kan ju se på min omgivning när dom inte delar denna åsikt). Du kanske sjunger bättre än jag. De flesta gör det.Sjung då för tusan på.

Mina barn bad mig redan när dom var så små att dom drack välling och snurrade hår vid läggdags om att sluta sjunga. Jahaja tänkte jag snopet, inte ens min egen avkomma står ut med att höra mig sjunga.

Jag skulle önska att sång kom naturligt för mig. Har alltid velat stå på scen och beröra människor med talang utöver det vanliga. Nu är det dessvärre en talang utöver det ovanliga jag har och med en sådan kommer man inte ens till det lokala centrumets lilla scen utanför pizzerian. Nåja, det finns andra saker i livet än att kunna sjunga. Jag är i alla fall bra på att minnas texter och man kan ju alltid mima.

Om vi skall gå tillbaka några rader så måste jag meddela att det fortfarande gör ont. I hjärtat alltså och sjääälen, det allra innersta. Men det hela har antagit en annan skepnad och går i en mildare tonart än tidigare. Sorg gör ont. Att gå vidare och göra svåra val gör förbannat ont. Det hör till. Det vet alla som varit där. Men det går över. Det vet vi också.

Om man skyndar på och hoppar över steg 2, 3 och fjorton så blir processen bara försenad och utdragen. Så jag rusar rätt på in i lejonkulan och kör hela kittet med alla känslorna på samma gång. När det sedan går över så gör det det ordentligt.

Träning då? det var ju det jag skulle skriva om och ekologi. Jo, jag tränar ibland även när det gnager i skelettet och brusar i öronen av känslor. Men inte lika hårt och pressande som jag annars brukar. Lite mer soft träning. Bara övningar jag känner för i stunden. Ett par kettlebell svingar här och lite benböj och utfall där. Fick till dryga 50 situps idag samt lite mixat pass av annat kroppsnyttigt. Bra där av mig tycker jag själv. När ingen annan berömmer måste man göra det själv. Det har man gjort sig förtjänt av.

Att stå plankan kräver inte så mycket så det gör jag nästan varje dag. På raka armar eller varvar mellan raka och böjda. Baken hänger inte riktigt med, man får tänka på att inte puta uppåt taket eller svanka ned mot golvet. Jag har en bak som är svår att glömma, den gör sig påmind om man säger så. Nu jobbar jag på att den till sommaren skall slippa stå solo i vassen medan resten av mig ligger på en klippa och lögar sig i solen.

Galgen har jag förresten lämnat. Höll på att bita mig fördärvad på träet och fick stickor mellan tänderna. Det går inte an någon längre tid.

Lev väl!