Det är ett mandomsprov att öva i sig i att vara glad när man känner sig allt annat än sprudlande.
Sådana dagar är det som att smilbanden, konstigt ord- smilband! kan man dra i dom med vilje eller finns dom bara där och åker upp eller ned per automatik? Nåja, dom där smilande banden, dom är helt utan elasticitet dagar som dessa. Klarar varken att åka uppåt eller nedåt. Helt neutrala liksom.
Sådan ser jag för det mesta ut numera. En tristare än trist uppsyn med andra ord. Om jag kunde skulle jag ta ett gigantiskt skutt över till kurrekurreduttön och stanna där tills allt blivit bättre, rättat till sig och slutat jäklas med mig.
I den bästa av världar skulle det vara fullt möjligt. Nu får jag istället ägna mig åt att i fantasin sila sand mellan tårna (och tänderna) och föreställa mig palmernas vajande vid strandkanten. Det fungerar, ibland.
Många dagar fungerar ingenting alls, jag går med snabba steg och flackande blick framåt och nedåt för att slippa ta in omvärlden. Andra dagar doftar syrenen ljuvligt, solen värmer även mig och jag skrattar uppsluppet åt något fånigt skämt (ibland åt mina egna).
Love//
Lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar