glasögon?

Det är lätt att snubbla runt i tillvaron om man inte ser sig för. Eller när man bokstavligen inte ser var man sätter fötterna. När synen börjar bli bristfällig i takt med att åldern ökar är det svårt att se avslappnad ut när man går. Man måste nämligen kisa med ögonen och titta ned i marken stup i sekunden.

Om man inte gör det finns det risk för att man drattar på näsan eller aktern ned i asfalten...eller i skogen för den delen. Ojämna gatstenar och kuperad terräng utgör en avsevärd risk för oss kisare.
Att gå i höga klackar ger mig en hisnande känsla, lite som att åka berg och dalbana. Fast på marken. Fallhöjden blir högre och riskerna på markerna kommer längre ifrån ögonen.

Det är inte så att jag Iiiiar när jag går, eller skriker rätt ut i skräckblandad förtjusning. Såsom man gör på Gröna lund, det är mer små tysta ianden ihop med ilningar i maggropen. Vore ju än mer tokigt att högt ge uttryck för sin rädsla än vad det redan är i och med att jag för det mesta stirrar blint nedåt, som en blyg viol liksom.

Det är jag inte. Varken speciellt lik en blomma (kaktus kanske) eller blyg. Men nöden har som bekant ingen lag. Måste man så måste man. Så jag fortsätter att glo nedåt istället för rakt fram tills jag rättat till det där med synen. Man vill ju inte ligga raklång framför folk och gråta för att näsan värker. Jag har nästan gjort en sådan manöver men hamnade istället på ena knäet mitt på en folkfull gata och undrade chockad vad i hela världen det var som hänt.

Jag gick ju bara där, fullkomligt avslappnad och lagom cool. Helt plötsligt fann jag mig nere på knä med det ena benet och det andra pekandes stelt rakt ut åt sidan. Lite likt en friare med svår ischias. Väska och hörlurar satt chict på sniskan. Ont gjorde det, men jag bet ståndaktigt ihop om gråten.

Folk runtomkring trodde kanske att det var jag som var på sniskan. Dom hade fel. Jag missbedömde bara ett av mina steg. Ni kan tro att det var genant. Hastade mig snabbt upp på fötterna, avböjde rodnande hjälp från en gentleman och pep snabbt in i en butik för att gömma mig bakom några klädställningar tills det hela torde vara glömt. Nästa dag typ....

Det gick hål på byxan och jag haltande småningom ut ur butiken när expediten började titta misstänksamt åt mitt håll. Hon undrade antagligen varför jag bläddrade så frenetiskt bland hennes kläder, alldeles svettig och röd i ansiktet.

När sådant händer är det bara att låtsas som ingenting, som att man inte alls nästan dog av skam och att det inte kändes ett dugg. Men fortsätt titta nedåt för man vet aldrig när det händer igen.